Dagen då NATO kom

Dagen då NATO kom. Dagen då alla problem började bli historia. Dagen då befolkningen äntligen befriades. Idag minns Bosnien-Hercegovina 18-årsdagen av NATO:s intervention mot Karadzics styrkor. Operation Deliberate Force inleddes 30 augusti 1995 klockan två på morgonen. Den kom efter senaste massavrättningen på Sarajevoloppmarknaden Markale, där en bomb 2 dagar tidigare dödat 43 personer. 3 veckor senare, 21 september 1995, avslutades NATO-operationen. Stora delar av landet var då befriade från Karadzics och Mladics bosnienserbiska styrkor. Båda två sitter idag i Haag och är åtalade för bland annat folkmord. Det största på europeisk mark sedan Andra världskriget. Slutsatsen de flesta drar idag, på årsdagen av NATOs intervention: "Hade omvärlden intervenerat tidigare, hade hemskheter som Srebrenica aldrig inträffat". NATO-hjälpen som befriade Sarajevo från belägringen och därmed öppnade upp för befrielse i resten av landet uppskattas väldigt mycket. Och idag, precis som då, är det väldigt uppenbart nu att enda utvägen för "dagens Bosnien" (Syrien) är en intervention.

Så varför anser jag att en militär intervention för att stoppa folkmord och etnisk rensning är ok? Att vara offret i en sådan situation innebär att vara i ett extremt hjälplöst läge där man inte alls kan försvara sig och man är lämnad till ondskans nåd helt och hållet. Jag vet vad jag pratar om, min familj har överlevt det som pågår mot kurder i norra Syrien bland annat, fast i Bosnien-Hercegovina för 20 år tidigare. Det som fick stopp på det hela då var en NATO-intervention (som kom alldeles försent, men bättre sent än aldrig). Därför säger jag ja till en militär intervention i Syrien för att få stopp på något som endast kan betecknas som folkmord/etnisk rensning och systematisk massavrättning av den egna befolkningen. För offret spelar det absolut ingen roll varifrån hjälpen kommer eller om en specifik stat blir världspolis pga en intervention, det enda som spelar någon roll är att slakten ska få ett slut och att man ska överleva. Så det är ingen idé och klaga på amerikanska/NATO-ledda interventioner när man själv är passiv och inte har någon vettig lösning medans hundratusentals oskyldiga mördas brutalt. Säger ja till interventioner framför internationell passivitet (som spelar diktaturregimer rakt i händerna)!

EU måste markera mot Rysslands vidriga antiHBT-lag!

Skriver i dagens Corren (Östergötlands största dagstidning) om att man inte får ignorera hur Ryssland försöker långsamt men säkert återvända till Sovjetunionens förbudstid. EU måste markera mot det här!

Skrev med kollegan Layal Chehade (Distriktsstyrelseledamot LUF Östergötland). Hela texten följer här:

"Situationen i Ryssland blir allt mer allvarlig. Demokratin trängs stegvis undan, medan den politiska ledningen, med Vladimir Putin i spetsen, koncentrerar bit för bit av makten till sig själva. Politiska motståndare och minoriteter får särskilt lida när ”åtstramningspolitiken” mot den ryska demokratin slår till. Speciellt utsatta är landets HBTQ-personer på grund av den nya ryska antigaylagen, som ”förbjuder homosexuell propaganda”.

1933 kriminaliserade Josef Stalin homosexualitet. Konsekvensen av ”homosexuell handling” kunde då bli 5 års straffarbete. Under Sovjetunionens sista år, glasnostperioden i slutet av 1980-talet, inleddes en diskussion om att upphäva Sovjets stränga antigaylagar. Men det dröjde ända till 1993 och till efter Sovjetunionens fall innan den omänskliga antigaylagen blev ogiltigförklarad. Att Putin 20 år senare återupplivar gamla ryska anti-demokratiska lagar är minst sagt oroväckande.

I dag riskerar HBTQ-personer ett högt pris i Ryssland om de visar sin kärlek offentligt. Det här har gjort att prideparader i landet har blivit omöjliga att hålla för de är nu klassade som ”homosexuell propaganda”. Att frånta en viss grupp rätten till mötes- och demonstrationsfrihet utgör ett grovt brott mot mänskliga rättigheter och demokratin. Men det hemska slutar inte här. Trakasserier, fysiskt våld, psykiska påfrestningar. Ja, listan kan göras mycket lång.

Vad kan vi göra? Vår uppgift inom EU, som världens största demokratiska klubb, måste framför allt vara att aldrig hålla tyst när sådana här grova orättvisor och brott mot mänskliga rättigheter begås. Oavsett om det är i stora Ryssland eller lilla Burma på andra sidan jordklotet. Vi måste alltid våga säga ifrån, säga till när vi märker dessa hemskheter och stå upp för det som är ryggraden i EU:s demokratiska värderingar. En markering mot Rysslands vidriga behandling av sina minoriteter måste till, helst via ekonomiska sanktioner, för det är just så man hårdast slår till mot den ryska politiska ledningen som försöker slänga tillbaka Ryssland till Sovjetunionens förbudstid."

http://www.corren.se/asikter/debatt/eu-maste-markera-mot-ryssland-6503594-artikel.aspx

Och så var det dags igen....

Efter flera vänners påtryckningar har jag nu äntligen bestämt mig för och ge blogglivet en andra chans. Här kommer jag blogga om allt som rör EU, dess utvidgning, demokrati och mänskliga rättigheter. En blogg om Europa, helt enkelt. Varje gång jag läser artiklar i dagspressen via nätet stöter man alltid på bloggare som länkar till artiklarna via sin blogg. Och varje gång ämnet är EU, domineras bloggarna av starkt EU-kritiska personer. Jag har alltid varit för EU, både i vått och torrt, men jag tycker även att man ska kunna kritisera EU som EU-vän. En ärlig vän är trots allt en god vän. Och endast via kritik kan man hjälpa unionen till förbättring inom dess svaga områden. Kritiken här kommer helt enkelt med goda avsikter. En sak är säker - ni kommer aldrig höra mig förespråka att EU-samarbetet läggs ner. Aldrig. För mig, som flydde ett blodigt krig för bara 20 år sen på den europeiska kontinenten, är EU fortfarande ett fredsprojekt. Och många ställer sig med rätta frågan idag "Hade det varit krig i forna Jugoslavien om landet varit en del utav fredsprojektet EU?". Jag tror bestämt att svaret är nej på den frågan. Bevisen hittar man i Balkans efterkrigstid. Demokratiseringsprocessen och försoningsprocessen mellan folken på Balkan har endast varit möjlig tack vare EU:s påtryckningar och utnyttjandet av medlemskap som redskap för viktiga reformer. EU är sannerligen en positiv kraft att räkna med, både när det gäller politisk stabilitet, men även ekonomisk sådan. Men framförallt är EU fortfarande ett fredsprojekt som är värt och kämpa för. Bevara EU och välkommen till min nya Europablogg!

Förövrigt kan jag även nämna att jag är student på masterprogrammet International and European Relations vid Linköpings Universitet, år 2. Jag är även politiskt aktiv - sitter som distriktsordförande för Liberala Ungdomsförbundet Östergötland.